1824-1898 French Pierre Puvis de Chavannes Art Galleries Born in Lyons on Dec. 14, 1824, Pierre Puvis de Chavannes belonged to the generation of Gustave Courbet and ??douard Manet, and he was fully aware of their revolutionary achievements. Nevertheless, he was drawn to a more traditional and conservative style. From his first involvement with art, which began after a trip to Italy and which interrupted his intention to follow the engineering profession that his father practiced, Puvis pursued his career within the scope of academic classicism and the Salon. Even in this chosen arena, however, he was rejected, particularly during the 1850s. But he gradually won acceptance. By the 1880s he was an established figure in the Salons, and by the 1890s he was their acknowledged master. In both personal and artistic ways Puvis career was closely linked with the avant-grade. In the years of his growing public recognition, when he began to serve on Salon juries, he was consistently sympathetic to the work of younger, more radical artists. Later, as president of the Societe Nationale des Beaux-Arts - the new Salon, as it was called - he was able to exert even more of a liberalizing influence on the important annual exhibitions. Puvis sympathy to new and radical artistic directions was reflected in his own painting. Superficially he was a classicist, but his personal interpretation of that style was unconventional. His subject matter - religious themes, allegories, mythologies, and historical events - was clearly in keeping with the academic tradition. But his style eclipsed his outdated subjects: he characteristically worked with broad, simple compositions, and he resisted the dry photographic realism which had begun to typify academic painting about the end of the century. In addition, the space and figures in his paintings inclined toward flatness, calling attention to the surface on which the images were depicted. These qualities gave his work a modern, abstract look and distinguished it from the sterile tradition to which it might otherwise have been linked. Along with their modern, formal properties, Puvis paintings exhibited a serene and poetic range of feeling. His figures frequently seem to be wrapped in an aura of ritualistic mystery, as though they belong in a private world of dreams or visions. Yet these feelings invariably seem fresh and sincere. This combination of form and feeling deeply appealed to certain avant-garde artists of the 1880s and 1890s. Although Puvis claimed he was neither radical nor revolutionary, he was admired by the symbolist poets, writers, and painters - including Paul Gauguin and Maurice Denis - and he influenced the neoimpressionist painter Georges Seurat. During his mature career Puvis executed many mural paintings. In Paris he did the Life of St. Genevieve (1874-1878) in the Panth??on and Science, Art, and Letters (1880s) in the Sorbonne. In Lyons he executed the Sacred Grove, the Antique Vision, and Christian Inspiration (1880s) in the Mus??e des Beaux-Arts. He painted Pastoral Poetry (1895-1898) in the Boston Public Library. These commissions reflect the high esteem with which Puvis was regarded during his own lifetime. Among his most celebrated oil paintings are Hope (1872) and the Poor Fisherman (1881). He died in Paris on Oct. 10, 1898.  Related Paintings of Pierre Puvis de Chavannes :. | The Poor Fisherman | Young Girls on the Edge of the Sea | THe Balloon | The Poor Fisherman | The beheading of John the Baptist. |
Related Artists:
Walter field
1837-1901
CAPORALI, Bartolomeo
Italian painter, Umbrian school (b. ca. 1420, Perugia, d. 1505, Perugia)
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.